Translate my page to your own language

söndag 20 september 2009

2 timmar skogsäventyr!

Igår när vi vaknade var det strålande solsken ute. Vi satt och åt frukost på balkongen och bara njöt av solen. Det var rena högsommarvärmen här!
Vilken britt-sommar det har blivit i år. En sen sommar. Tur det eftersom det regnat så förskräckligt hela sommaren.
Så vi bestämde att vi skulle ta en riktigt lång cykeltur.
Vi cyklade iväg mot Jobso och svängde in på den gamla vägen mot Furbo. En stenig och sandig väg. Ingen asfalt där. Det var helt underbart. Doften av skog får mig alltid på ett helt extatiskt humör. Och doften av timmer! Jag bara älskar att vara i skogen.
Alla människor som vi mötte längs den vägen var så vänliga och sa hej hej! :)
Tänk att bo så som de gör. Med vackra hus och tomter alldeles inne i skogen.
Det var helt tyst där. Inga billjud från stora vägen. Bara fågelkvitter. Och så gräsklipparna som var igång. Det var ju ändå en solig dag :)
Så skulle jag vilja bo.
Även om det luktar koskit och hästskit också :D
Vi mötte tom en kvinna som var ute och red och även hon sa såklart hej!
Folk är mer avslappnade här.
Anders och jag har tänkt att när jag kommit ner till min målvikt sen så ka vi åka till tex stallet borta vid Hagge, kommer inte på namnet nu, och prova på att rida. Det är en bra målsättning tycker jag och något att se fram mot.
Vi cyklade ända till slutet av Furbo-vägen och kom till sist in på en skogsstig som inte ledde någon vart. Vi ställde cyklarna på stigen och promenerade en bit in i skogen.
Jag ångrade verkligen att jag inte tagit med kameran som jag hade tänkt.
Den glömde jag hemma.
Så bilderna här ovan är från våra promenader i Smedjebacken
och Tunkarlsbo där A´s mamma bor.
Jag hade så gärna velat ta en bild på en stor fin klarröd flugsvamp bland annat och på alla fina höstfärger som börjar skifta så vackert.
Jag vill göra samma cykeltur så fort som möjligt.
Min läkare har ordinerat mig skogspromenader och han har rätt.
Gud, vad det får mig att må bra! :)
2 timmar tog cykelturen.
Bra motion också!
:)

3 kommentarer:

Lycke sa...

Hej fina sussie!!!!!!!

Tack för din goa kommentar, och vad roligt att du följer mig på min nya blogg!!! Var du kanske en av de som följde mig på bloglovin?!? Vet ju inte hur jag ska göra med bloglovin nu men det är ju ett smärre problem!!!

Har kikat lite på din blogg nu..läst om det tråkiga som hände dig, men inte mer - får göra det senare! Måste bara säga att du är så stark som orkar gå ut med hur det varit och vad som hänt...och jag känner mycket med dig!!!
..jag vet hur det känns att förlora fotfästet och sparkas ut från livet, för så kände jag det när mitt tredje barn dog i min mage i vecka 32! Du vet de räknas som färdiga i vecka 37...så det var nästan en fullstor flicka jag födde ut nu i julas!
Hon hade ett hjärtfel som var för svårt att åtgärda.och nu orkar jag inte skriva mer om det..men jag ville bara att du skulle veta! Så jag är sjukskriven fortfarande sen i julas..och mår inte så bra alla dagar, men allt det jag skapar när jag mår bra, det är till Vidas ära, för det var så hon hette!

Låter så gott att du fått komma till landet, för det är ju en enorm rekreationsplats jämfört med Stockholm! Låt bara varje dag ta sin tid och andas in massor med skog, så ska du se att du mår bättre..och med så mycket erfarenhet!!!

Kvällskramar Lycke

Sussie sa...

Tack så jättemycket för att du tittade in och lämnade en kommentar! Ja, jag brukade kika på din blogg tidigare och det ska bli kul att följa den här på Blogger också. :)
Det positiva för min del nu är att jag kan må så mycket bättre nu och att jag vet vad som hänt. Och tiden då jag var ensam mamma var ju även fylld av glädje. Men att skriva om det svåra nu också är nog ett sätt att återupprätta mig själv för dom som inte förstått vad som hänt och som gjort sig lustiga över min förvirring... Det är otroligt ändå vad människan har en självläkande och helande förmåga om man bara vågar gå igenom det svåra och komma ut på andra sidan. Har man upplevt riktig sorg kan man också uppleva en större glädje tror jag.
Jag känner stor medkänsla för dig för jag har alltid tänkt att det måste vara bland det svåraste man kan gå igenom: att förlora ett barn. Jag tror att Vidas är med dig som Ängel och hjälper dig att skapa allt vackert i en kärleksfull anda som bara en ängel kan. :)
Kram och ha en underbar höstvecka!

Lycke sa...

Tack goa sussie...det värmer att höra dig prata om detta..som du säkert förstår bättre än många andra!!! Jo, jag tror precis som du..att har man varit med om mycket elände...så ger det så mycket erfarenhet att man kan ha väldig nytta av det i resten av livet (om man handskas med det på rätt sätt - en del går ju faktiskt under..) Men oftast kommer man ut på andra sidan och är en rikare människa i mångt och mycket sedan!
Jag tror också vida är med mig...det är lustigt med all kreativitet som "föddes" ett tag efter hennes bortgång...ville plötsligt ha mycket mer färger och former runtikring mig...någonting måste det ju betyda - att skaparkraften sattes igång så rejält!!!

Ser att även du skapar - och det här ovan var helt fantastiskt!!!!!!!
Nyttigt att skapa - för är det inte ok inuti, så kan det ibland hjälpa att försköna sitt hus..så går det på det inre...

Fortsätt och skriv allt vad du orkar..det är som du säger ett sätt att återupprätta sig själv..också för mig - bygga upp sig till en hel männsika igen..

Härlig höstvecka tillbaka..

Kramhögar Lycke